Nu är jag hemma, i mitt egnaste hem.
Helt själv, lite tända ljus, mitt surrande element och jag!
Fyfan vad jag är ledsen, jag saknar min farfar så jävla mycket och allt e så förbannat orättvist!
Varför varför varför?? Jag känner mig så jävla ensam om att vara ledsen också. Sjukt ensam och undrar om inte ens någon annan är ledsen? Om ingen annan ens saknar? Eller varför alla måste vara rädda för att ens visa en liten jävla gnutta saknad.
Snart är det Farsdag och min pappa har inte ens någon pappa mer, bara det får mig att bli ännu mera ledsen!
Jag är så jävla rädd att mina minnen inte kommer vara lika klara sen.
Det var inte ens han tur nu, det kan alla skriva under på. Men cancern verkar vinna överallt.
Men idag är jag ledsen, jävligt ledsen.
Jag kommer alltid vara en ängel på vågen. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar