Hör och häpna

Att tillåta sig själv att vara ledsen. Att tillåta sig att vara o fokuserad.

Och att vara arg på sig själv.

Att svika och såra någon annan är aldrig okej.

Min mamma och pappa har inte lärt mig så. Dom hade inte vart stolta. Jag är inte stolt.

Vad ska man säga, livet går såklart vidare. Men inte som jag hade tänkt.

Men hur tänkte jag egentligen? För helvete Matilda..?

Det är inte många gånger som jag inte har ord, ofta knåpar jag ihop något och säger.

Men nu har jag ingenting att säga. Bara skäms och att förstå en annan människas svek.

Jag hade en gång en kompis, Jennie.

Hon var en av mina närmaste vänner och vi hade så jävla kul tillsammans.

Men det hände en grej som gjorde så jävla ont, ett svek som jag helst undviker att känna igen, någonsin.

Att det skulle göra så ont kunde jag aldrig tro!!

Men jag gjorde mitt val då och än idag kan jag sakna vissa saker, och ibland våran vänskap.

Jag antar att det är så det är.

Jag är ledsen.

Sen tänker jag massa på min gud dotter.

Min lilla snuttegurka som ska få vara hemma och leka som alla andra barn.

Som inte borde flänga fram och tillbaka på sjukhus högt och lågt för att konstatera olika grejer. 

Att inte borde ha ont.

Hon borde få vara glad tänkte jag skriva nu, men hon e fanimej nästan ALLTID glad den lilla. 

Hon har en så tapper mamma, en stolt storebror och en värnande pappa.

Massa andra utomstående som bryr sig varje dag och som finns runt om kring henne.

Mitt hjärta går sönder, och jag kommer aldrig tycka att det är rättvist!

Hade jag kunnat byta, hade jag gjort det på ett ögonblick.

Att min lilla snart fyller 1 år. 365 dagar.. Ojoj vart tar tiden vägen?!

Igår visade Lottan en film på henne där hon går, låååångt med en gåvagn. 

Min gudmors nerv hoppade nästan ut och jag blev så stolt!

Så låt barn vara barn..... Hej då!